Mediated Life

Mitt i Vi-Media, Media 2.0, Promatör-revolutionen och Deltagarjournalistikens välsignade värld. Circa 2006.

onsdag, mars 01, 2006

Blogger i telefonen? Jajamensan…

En kort nyhet från gårdagen om nya telefoner från Sony Ericsson får tidningarna att gå i spinn. Av de förväntade anledningarna, fet kamera, läcker design och massor med säljbart lull-lull. Och missförstå mig rätt - jag älskar en bra kamera lika mycket som nästa snubbe. Men det som verkligen får igång mig och borde få redaktörer på nyhetstidningar och -sajter runt om i världen att gå upp i brygga och skratta sig harmynta är det faktum att telefonerna i fråga också har någon typ av Blogger-klient inbyggd.

Helt plötsligt finns möjligheten för varje bärare av en sån här blogo-fon att vara tokigt nära publicering i varje ögonblick. Och med hög kvalitet. Gnuggen edra händer, sajtoperatörer - här kommer fet input.

Det här måste nagelfaras. Alltså kommer jag, likt många andra i pressen, att utnyttja det faktum att jag har mejladressen till produktchefen på Sony Ericsson och för honom förklara att det är imperativt att han låter mig testa denna makalösa manick. För att ni andra ska kunna få en förstahandsrapport från livet på bloggfronten ter sig.

Vad tror ni? Kommer de att falla för trycket?

Technorati Tags: , ,

fredag, februari 24, 2006

Bloggportalen och Aftonbladet

Häromdagen nåddes vi av nyheten att Aftonbladet hade köpt Bloggportalen. Trevligt för gamla ägarna som tämligen snabbt kan casha in på en, i sammanhanget, begränsad arbetsinsats. Och säkert bra för AB att på ett snabbt och enkelt sätt inkorporera färdiga delar i sin verksamhet. Men jag kan inte hjälpa att undra huruvida man börjar bli lite lata på sig borta vid Globen.
Att skaffa sig, skapa, starta en bloggportal måste väl vara något som man mäktar med att göra inom företagets väggar – det är ju näppeligen tekniskt avancerat eller en svår tanke att tänka.

Men vilket som ska det bli intressant att följa utvecklingen av den här läsardrivna innehållsutvecklingen – ni vet, deltagarjournalistik, We Media och allt det där…

För övrigt ska ni här få en länk till några som sedan länge har använt sig av allmänhetens bloggande för att stärka sin egen “news outlet”. Det är lokal-tv-stationen KRON i San Fransisco och deras “The Bay Area is Talking”. Där har man gjort rätt. Och man har gjort det länge. Less IS more.

Technorati Tags: , , , ,

fredag, februari 17, 2006

David Remnick rockar!

Haaretz - Israel News - How to put a legendary magazine back on its feet: "'My principle in the magazine - and I am not being arrogant - is that I don't lose sleep trying to figure what the reader wants. I don't do surveys. I don't check the mood of the consumers. I do what I want, what interests me and a small group of editors that influences the way of the magazine. "

Visst verkar det underbart att leva på den piedestalen? Men är man redaktör för New Yorker kan man kostar på sig det. Om Remnick valde att trycka binärkoden för en bild av en död kyckling skulle det fortfarande bli läst – sådan är magin kring den här mycket vitala 81-åringen. Tidninden alltså – inte Remnick, han är 47. Här flirtas det inte med läsaren – vill du komma in i den här världen är det bara till att anstränga sig. Som Virtanen säger: Bara i New York barn, bara i New York.

torsdag, februari 16, 2006

EXTRA: Gratistidningarnas dagar är räknade!

När Piet Bakker, redaktör för Free Daily Newspaper, och forskare på The Amsterdam School of Communications Research för någon vecka publicerade sitt trettonde nyhetsbrev om gratistidningar visade sammanräkningen att den totala upplagan för gratis dagstidningar i världen uppgick till smått svindlande 22,9 miljoner exemplar. Hur läsandet ser ut är svårare att mäta men Metro påstår att deras drygt sju miljoner dagliga exemplar läses av 18,5 miljoner människor. Så med en enkel extrapolering skulle vi alltså ha sisådär 60 miljoner läsare av gratistidningar varje dag.

Gratistidningarna av i dag konkurrerar på många sätt med traditionella tidningar – i Stockholm och Göteborg har både morgonpress och kvällstidningar känt av det ökade trycket. Annonsintäkterna ska delas upp, de hungrande munnarna är fler. Den ökade konkurrensen ger “betaltidningarna” huvudbry och man försöker på olika sätt hitta ett sätt att vinna tillbaka läsarna – i Aftonbladets fall har man exempelvis startat upp sina Stockholmssidor. Och flera av Stockholmstidningarna har på olika sätt försökt öka sin närvaro i den allmänna miljön genom både gatuförsäljning och annat. And all the while, mina vänner, all the while visar det sig kanske att hela läsandet av gratistidningar inte är annat än ett ögonblicket gör läsaren. Och att det kanske faktiskt är läge att bara sluta bry sig om gratistidningar – eftersom de är mest dödsdömda av alla pappersprodukter.

Whoa, vänta ett tag nu. Dödsdömda? Sluta bry sig? Ja, faktiskt. Och vet ni varför? Av två huvudsakliga anledningar:

  1. Ny teknik.
  2. Lågt förädlingsvärde och läsande exklusivt beroende av distribution och tillfälle.

Men, hur fasiken hänger det ihop nu när gratistidningarna uppvisar rekordsiffror i antalet läsare? Jo, helt enkelt för att gratistidningarnas läsande hänger tätt samman med distributionen – till och med en artefakt av denna sägs det på vissa håll. Och det betyder ju, helt i analogi med gratistidningarnas uppgång, att fallet kommer snabbt när distributionssituationen förändras. Vilket i klartext betyder följande: När det finns bekvämare och värdefullare sätt att, likaledes gratis, inhämta samma typ av material försvinner gratistidningarnas marknadserbjudande. För er som inte har någon vidare fantasi – att ladda ner Expressens podcast och titta på under tunnelbaneresan kommer för många att vara mer värt än en Metro. Och fallet kommer att synas bland yngre läsare först – de som är snabbast att ta till sig ny teknik. Precis samma läsare som man nu marknadsför till sina annonsörer att man har i större utsträckning än andra tidningar.

“Att ladda ner Expressens podcast och kommer för många att vara mer värt än en Metro.”

I en amerikansk undersökning gjord av Scarborough och New York Times, “Consumer Newspaper Choice in Markets with Free Print Options: Are Free Daily Newspapers Competition or Opportunity for Traditional Paid Products?” , väcks följande fråga: Beror den synbara, och önskvärda, krypningen nedåt i åldrarna på de nya produkterna eller är det en statistisk frukt av distribution och tillfälle? Är det helt enkelt så att gratis är så gott att det förkläder sig som ett ökat intresse för tidningsläsande?

“To a great extent, these papers are delivering on their promise of reaching the underserved reader. However, while the free daily readers are younger, they are not overwhelmingly within the coveted 18-34 consumer category.”
Där ser man. Och dessutom:
“This is in large measure an artifact of the distribution strategy adopted by the free dailies in New York and Boston – copies handed out at the entrances and exits of major subway stations and bus stops. This suggests that the different demographic (age, household income, race/ethnicity, etc.) profiles of paid and free readers are more an artifact of the demographic characteristics of subway and bus riders

Det här är ju mycket intressant, för att uttrycka sig milt. Så intressant att jag frågade Piet Bakker om hans åsikt i frågan, och med bakgrund i Scarborough-undersökningen (jag översätter inte med respekt för att Bakkers svar ska vara så exakt som möjligt):
– I was also curious about the results, and I have talked with some people in New York and we were mostly questioning the high proportion of overlap in readership (mellan gratistidningar och betalda tidningar, min anm.). Maybe it had to do with special conditons in New York, Dallas and Chicago - the Boston results were a little different. Readership being the result of the ways of distribution was no suprise, we have seen other examples of that. Commuters are by definition younger than the average paid newspaper reader – and unless you target your distribution to young people (universities, school, gyms, often public transport) you will get a young (50% <34 years) public but not an extreme young audience.

“There indeed was a theory that readers would somehow migrate to the paid newspaper but there is no sign of that.”

Hos många traditionella, betalda, tidningar har den här spridningen av gratistidningar bland unga läsare varit skäl till viss oro. Och funderingarna har handlat både om annonsintäkter men kanske allvarligare på lång sikt har varit oron för att gratistidningarna dramatiskt ska ändra de här unga läsarnas beteende och på något sätt dra dem ifrån betalda tidningar. Det är en befogad oro men det verkar som att gratistidningarna inte förändrar läsbeteenden i någon annan riktning än den generella – att unga människor läser mindre tidning och spenderar sin medietid i andra kanaler. Jag frågade Bakker om läsande av gratistidningar kan generera läsande av andra tidninga, eller till och med att borttagandet av gratistidningar skulle skapa ett vakuum som skulle ge en uppgång i läsandet av traditionella tidningar:
– The question about 'transfer' is probably easy, there indeed was a theory that readers would somehow migrate to the paid newspaper but there is no sign of that. You would for instance expect a rise in circulation on Saturday/Sunday; but I have never seen any proof of that. So a removal of free titles would in my opinion not lead to a substantial rise in paid readership.

Alltså: För gratistidningarna gäller följande, tjäna så mycket pengar som det bara är mänskligt möjligt nu för annonsmarknaden kommer att migrera till nyare medier. Och dessutom – se för guds skull till att skaffa er en egen åsikt om användandet av nya kanaler.
För traditionella tidningar gäller följande: Förstå varför människor läser er tidning och kom ihåg att det inte går att prisa sig in på en gratismarknad. Människor söker värde – och då är det leverans kontra utgift, inte nödvändigtvis att det är gratis. Dessutom - framtiden tillhör inte papperet, den tillhör innehållet.

Vad tycker ni? Är jag helt ute och cyklar? Kommentera gärna!

Technorati Tags: , , , , ,

söndag, februari 12, 2006

Kommer den nya sekretesslagen att kunna missbrukas?

SvD: Hotade kvinnor får bättre skydd: "'alla myndigheter' ska kunna hemlighålla adressuppgifter i de fall en person riskerar att utsättas för 'våld eller annat allvarligt men' om uppgifterna röjs. "

Det här är alltså det utdrag som Svd har kommit över från propositionen om en skärpt sekretesslag. Ansatsen som regeringen, med Bodström i spetsen, har är att kunna skärpa skyddet för, bland annat, hotade kvinnor. Och det är bra så. Däremot får vi noga vakta hur den här skrivningen kommer att bli – det är inte alltför många folkvalda som har tryckfrihetsfrågor som sin förstaprioritet.

Jag tänker fråga några berörda om vad det här kan betyda för möjligheterna att begära ut uppgifter från myndigheter – för man ska ju komma ihåg att även hos myndigheterna finns den mänkliga faktorn och varje extra möjlighet att ta skydd bakom en paragraf kommer att användas.

Någon som har något förslag på frågor att ställa?

fredag, februari 10, 2006

Artikelkommentar – update

Kul att se att ytterligare en medieboss har hörsammat mina frågor om artikelkommentarer. Robert Brännström, chefredaktör på IDG.se har följande kloka kommentarer:

Vad är anledningen till att ni tillåter artikelkommentarer?
– På IDG.se har vi sedan 2002 erbjudit läsarna möjligheten att kommentera nyheterna och jag vill minnas att vi var en av de första mainstreammedierna i Sverige som erbjuder detta. Och vi kan lugnt konstatera att det har varit en succé. Flera nyheter förra året passerade 500 kommentarer och våra läsare säger i läsarundersökningar att de uppskattar kommentarerna väldigt mycket.

Brännström ser två starka fördelar med att ha artikelkommentarer:
– Läsarna engagerar sig i sajten. Kommentarerna skapar en delaktighet som i sin tur stärker läsarnas relation till IDG.se.
– Läsarna gör våra nyheter bättre. Våra oerhört kunniga läsare fyller på, hjälper varandra och även våra journalister att skapa innehåll som är ännu mer korrekt, omfattande och intressant.


”Våra oerhört kunniga läsare fyller på, hjälper varandra och även våra journalister att skapa innehåll som är ännu mer korrekt, omfattande och intressant.”

Precis som några andra där ute, exempelvis Affärsvärlden och Resumé, väljer IDG.se att inte förhandsmoderera sina kommentarer och Robert Brännström diskuterar så här om den saken:
– Vi tror att förhandsmoderering lägger en blöt filt över debatten. Vitsen med att kunna kommentera en nyhet är ju att kunna delta när det händer. Inte att posta en kommentar som ska granskas och i bästa fall dyka upp ett halvt dygn efteråt.

En reflektion över detta är att Robert Brännström alldeles tydligen tillhör de redaktörer som väljer att verka inom de nya medierna på de nya mediernas villkor och följaktligen väljer att lyssna på läsarna och uppskatta deras insats.
Det är lite oroande att vi skriver 2006 och flertalet svenska tidningssajter fortfarande har något sorts lock på läsarkommentarerna. Men å andra sidan ska man inte vara naiv och tro att tidningar är så fundamentalt annorlunda än många andra företag – de är också livrädda för sina kunder/läsare och i stället för att ställa sig öga mot öga med sina rädslor ångar man på rakt framåt. Men inte enligt “faster, faster until the thrill of speed overcomes the fear of death” utan snarare “faster, faster until the sound of speed drowns the voices of our market”. Men kring detta kommer vi att röra oss en hel del framåt.

Technorati Tags: , ,

Verkligheten överträffar dikten – det ekar av Epic

I Epic 2014 (och 2015) stäms Google (eller den fiktiva sammanslagningen Googlezon) av New York Times för att deras nyhetsströmmar läses av Googlezons nyhetsrobotar och förs in i “the Grid”. I filmen vinner Googlezon (symboliserande den nya medievärlden) och Times drar sig ur matchen helt och hållet för att bli (vilket är skitkul) “a printed newsletter for the elite and elderly”.
I filmen utspelar sig detta år 2011. I verkligheten nåddes vi för någon vecka sedan av nyheten att International Publishers’ Association, the European Federation of Magazine Publishers och Agence France Presse söker möjligheter att kräva Google (och andra nyhetssamlare) på pengar för att de orättfärdigt utnyttjar innehåll från dessa källor.

Huruvida detta kommer att få något som helst medhåll från EU, som det handlar om i detta fall, lär vi få återkomma till. Men det är ganska mysigt med självuppfyllande profetior…

Vad tycker ni? Känns det inte lite unket att på detta sätt sätta upp staket kring sina nyheter i stället för att välkomna möjligheten att få större spridning?

Technorati Tags: , , ,

torsdag, februari 09, 2006

Årets risigaste misstag…

…gjordes nog av tyska tidningen Landeszeitung Lüneburg när man, helt uppenbart, av misstag körde en e-on-annons med payoffen “I dag tar e.on hand om morgondagens gas” på samma sida som en artikel om folkmorden i Auschwitz. I nyheten från European Jewish Press berättas att tidningen har bett om ursäkt både offentligt och direkt till berörda organisationer.

Det här får väl sorteras in under rubriken: “Oops” eller kanske “I'm going to kill that f**ing planner”. Vilket jag för övrigt inte har en sportpåse om vad det kan heta på tyska.

Technorati Tags: , , ,

onsdag, februari 08, 2006

Ironi – still waiting…

Helt oväntat. Jag har fortfarande inte fått något svar på varför det finns en avdelning i Dagens Industri som heter Näringsliv…

Technorati Tags: , , ,

Vad ger en artikelkommentar?

Frågan är egentligen denna – hur utvinner man ett journalistiskt värde från olika typer av läsarmedverkan. Definitionen på journalistik i detta fall är det du möter i en given traditionell tidning som du slår upp på frukostbordet. Vi talar alltså om “Big Journalism” här – redaktörsstyrd, intäktsstyrd, hierarkiskt styrd och utförd enligt dagstidningsdoktrinen, följandes inverterade pyramider och medel-Svenssonsk nyhetsvärdering. Alltså Vilkensomhelstsstads Nyheter eller Vartsomhelstkuriren.

Hur läsarmedverkan sker är mer dock diversifierat än hur tidningarna sedan ser ut – det handlar om allt från läsarombudsmän över paneler och ända in till det som är allra mest kittlande – och svårkontrollerat – omodererade artikelkommentarer. Alldeles intill denna läsarkontaktens allra mörkaste vrå finns de modererade artikelkommentarerna – inkluderingen av vilka inte heller är helt utan stake. Och det är just artikelkommentarer som är föremål för detta inlägg.

För några veckor sedan blev reklam- och medietidningen Resumé tvungna att under en period stänga av sin kommentarfunktion. Någon exakt bakgrund till beslutet angavs inte men ett snabbt besök bland tidningens kommentarer avslöjar en stundtals ganska trist soppa av rena påhopp, dammig nittiotals-ironi, kiss- och bajsinlägg, oförblommerade partsinlagor, borderline-bludder och briljanta, välformulerade och intellektuellt adderande tanke-snippets. Om jag var chefredaktören Viggo Cavling – vilket ju alls icke skulle fungera, jag är ju mycket större och från Norrland - skulle jag stundtals fasa för mina läsares mentala status. Men efter en kort torrläggning öppnades luckorna igen och kommentarerna tilläts.

Krisen på Washington Post
I USA hade man en, med risk för att uppvisa ett ankdammsperspektiv, gigantisk skandal häromsistens när Washington Post fick kalla fötter och stängde ner kommentarfunktionen för en specifik, och uppenbarligen mycket kontroversiell artikel, om Jack Abramoffs påstådda bidrag till både republikaner och demokrater. Artikeln skrevs av Posts ombudsman Deborah Howell och känslorna upprördes så till den grad att stora, starka Post blev tvungna att stänga ner. Självfallet sågs detta som någon typ av censur och för ett trovärdighetsmedium som Post blev debatten obekväm. De skarpaste kritikerna anklagade Post för att ta bort alltför obekväma kommentarer – något som man från tidningens sida å det bestämdaste dementerade.

Och det som utgör själva frågan är väl huruvida artikelkommentarer tillför något, antingen till läsarupplevelsen eller till processen göra tidning. En lite rundkoll bland en hel del svenska tidningar ger vid handen att det finns ett antal blad där ute som faktiskt vågar låta läsarna skrika till om vad de läser. Vissa helt omodererat och overifierat – andra med lite fler hängslen, livremmar, härskarmasker och bitbollar. För att få lite fräscha åsikter om detta – tvivelsutan kommer jag att pådyvla er mina egna senare – skickade jag fyra frågor till bossarna på tio av dessa publikationer. Tre av dem (det är väl trevligt eftersom det här är en helt färsk blogg) har återkopplat i frågan och gett en hyggligt samstämmig bild av vad som är deras tidnings syn på läsarnas åsiktslämnande.

- Vi vill engagera läsarna och helst försöka få till en dialog, säger Mats Larsson, utgivare på Dalademokraten på frågan om anledningen till att man tillåter artikelkommentarer. På samma fråga svarar Thomas Pettersohn på Affärsvärlden:
- Det är kul extraläsning till artiklarna som ger liv åt sajten. I bästa fall tillför kommentarerna intressant information eller speglar att ämnet är intressant och brännande. Det leder på så sätt till fler besökare, ökad aktivitet och fler sidhämtningar. Man kan också säga att det är en sympatisk signal till läsarna att vi välkomnar deras åsikter och synpunkter.
Hos Resumé, och från Viggo Cavlings hörnkontor på 31:a våningen (jaja, det lät bra) sägs följande:
- Ju fler åsikter desto bättre är min grundinställning. De är lästa och ger då och då bra nyhetstips. Jag får otroligt mycket kritik, det tycker jag känns jättebra. Jag kritiserar andra, andra har möjlighet att kritisera mig.

”I bästa fall tillför kommentarerna intressant information eller speglar att ämnet är intressant och brännande”

Inställningen hos dessa gossar (bara gossar i den här artikeln, tyvärr) är väl den förväntade – men icke desto mindre vågar de agera i enlighet med sin övertygelse. För det är inte det enklaste att våga släppa ordet fritt när man är befinner sig i den upphöjda positionen av att, för den här publiken, faktiskt äga detsamma.

Kommentarer och klistersittande
- Hittills har vi inte upplevt några problem [med artikelkommentarer, min anm], säger Larsson på Dalademokraten. Hos både Resumé och Affärsvärlden har man upplevt lite motgångar.
- Ibland håller kommentarerna låg eller rent av plump nivå, då ger de inget läsvärde. I värsta fall kan de indirekt skicka signaler till omvärlden att läsarna på sajten är okunniga eller otrevliga, säger Thomas Pettersohn och Cavling har haft liknande upplevelser:
- Folk skriver en massa dumt. Förr ringde galningarna till redaktionerna, idag skriver de kommentarer och mejlar.

Hos Dalademokraten väljer man att moderera artikelkommentarerna, alltså läsa dem före publicering. Anledningen är enkel. Mats Larsson anger pressetiken och utgivarrollen som skäl för modererandet. Hos Resumé och Affärsvärlden är det Öppna Kanalen – kommentarerna avges och publiceras omedelbart. För Affärsvärlden handlar det om resurser, men också tilltro, Thomas Pettersohn säger:
- Vi har inte resurser att låta en moderator filtrerar kommentarerna. Kommentarerna är en extrafunktion, inte huvudsyftet med Affärsvärldens sajt som primärt ger nyheter, analyser och finansiella data. Dessutom är våra läsare generellt sett ganska städade vilket betyder att det är ytterst sällan som vi måste ingripa mot publicerade inlägg (till exempel genom att ta bort dem).
- Vi läser allt så fort som möjligt. Som utgivare är det viktigt att ha koll så att man inte hamnar i fängelse, säger Cavling och ger uttryck för egentligen samma sak - att efterhandskontroll är en möjlig väg.

”Vi skulle vilja öka interaktiviteten med läsarna ytterligare, kanske skapa helt nya tjänster där läsarnas kunskaper, erfarenheter och ideer utgör själva kärnan i produkten”

Skälen till att tillåta artikelkommentarer och sättet att behandla dem är tämligen likartade hos dessa tre, sinsemellan väldigt olika, publikationer. Men frågan är om de har olika förväntningar på vad de kan tillföra i ett längre perspektiv? Så hur skulle de här tre redaktörerna vilja se den här typer av läsarmedverkan utvecklas?
- Vi skulle vilja öka interaktiviteten med läsarna ytterligare, kanske skapa helt nya tjänster där läsarnas kunskaper, erfarenheter och ideer utgör själva kärnan i produkten. En sådan tjänst kan både driva upp trafiken på webben men också ge innehåll till tidningen, säger Thomas Pettersohn som är den av de tre som mest lättar på förlåten kring sina förväntningar och förhoppningar om läsarmedverkan. Mats Larsson på Dalademokraten vill skapa en webbpanel som en förlängning och Viggo Cavling agerar Stockholmare och säger:
- Så fort vi har gjort det lovar jag att berätta om det.

Not so executive summary och mina “egna jävla tankar”
OK, då är det alltså så här – det finns redaktioner runt om i landet som faktiskt rent och ärligt vill höra sina läsares åsikter. Och ibland beter sig läsarna som fradgatuggande freaks och ibland är de en källa för nya idéer.
Kort sagt, de tidningar som jag valde att höra av mig till – de är på rätt väg. Det är de andra, de som inte ens har uppfattat att de vill lyssna på sina läsare och än mindre har räknat ut hur det ska gå till som är snett ute.

”Ibland beter sig läsarna som fradgatuggande freaks och ibland är de en källa för nya idéer”

Att det sedan krävs en utveckling av lyssnandet för att höra rätt saker är självklart – och Thomas Pettersohns tankar uttrycker detta. Men man skulle gärna önska att många tidningar kunde lära sig lite mer av framgångsrika kollegor – både här hemma och på annan plats. Exemplen är många och goda – en av mina favoriter är helt klart Backpacker i USA där chefredaktören Jonathan Dorn har tagit läsaråsikter och kört dem en massa vändor i tankesnurran och i farten skapat äkta läsarmedverkan. Hur han har gjort? Ta kontakt med honom och fråga…

Varför ska man göra det här då? Jo, för att faktiskt svara upp mot det faktum att tidningarna redan, i stor utsträckning, har förlorat kommandot över vilka som skapar innehåll. Och att våga, som redaktörerna i det här inlägget gör, förstå detta gör dem bra rustade för framtiden. Men att veta exakt vad man ska använda det till – där kanske det krävs att man tänker utanför de invanda ramarna. För att läsarpaneler och den typen av framtvingad medverkan inte kommer att räcka till framöver står helt klart. Men vad som är lösningen – det är mindre klart.

Jag rapporterar vidare om, och när, fler svar på frågorna kommer.

Technorati Tags: , , , ,

Raison d'être som försäljningsverktyg

Nu är det listdags, meine damen und herren. Och dagens lista är en positiv historia – utan att göra anspråk på att lyckas pricka helt rätt. Ämnet är “magasin som i en mening faktiskt lyckas kommunicera varför i hela Hälsingland de överhuvudtaget finns”. Det handlar alltså om huruvida de till läsaren klarar av att framföra sin raison d'être – deras baskade anledning att finnas till.


“Vad är det för känsla man vill ge läsaren genom att säga att man är störst? Någon typ av 50-miljarder-flugor-kan-inte-ha-fel-tanke, eller?”

Det finns förstås skilda uppfattningar om varför, hur och vad man ska kommunicera i sådana här taglines. Men det som är tämligen tydligt är att många svenska tidningar använder sig av sin “portalskrivning” som en sorts intern ego-booster. Sveriges största hit och Sveriges största dit. Vad det betyder för en läsare är svårt att säga – men den lekmannamässiga (nja, kanske inte så lekmannamässiga) åsikten är att det inte ger ett skrutt. Vad är det för känsla man vill ge läsaren genom att säga att man är störst? Någon typ av 50-miljarder-flugor-kan-inte-ha-fel-tanke, eller?


Vilket som, och without much further ado, här är några som faktiskt på ett bra sätt berättar om anledningen till sin existens. Och som faktiskt inte slösar bort utrymmet på att slå sitt bröst blått tack vare en upplage-situation.


  1. Fix- och trix-tidningen Real Simple: “Life made easier”. Man kan inte annat än falla pladask för den underbara självklarheten. Vem vill inte läsa en sådan tidning?

  2. Amerikanska plöj- och kossatidningen Progressive Farmer: “We help you live the American Dream”. Jeepers, det är så mäktigt med storvulenhet att man inte kan göra annat än att älska det.

  3. Smink- och skönhetsbibeln Allure: “The Beauty Expert”. Precis vad man behöver. Kort, kaxigt och faktiskt med full täckning.

  4. Svenska att:ention har en simpel men finurlig sak: “Business&Pleasure” - vilket faktiskt i två ord är tidningens redaktionella statement.

  5. Klassiska Esquire står stolt i sin “Man at his best”. Den tar vi, sa polisen. Kanon – vem vill inte vara det? Jo, kvinnor då, men det är ju själva grejen.


Nu behöver jag er hjälp, ge mig uppslag på tidningar som lyckas bra (eller dåligt) med att förklara varför de finns. Kommentera eller mejla mig.


Technorati Tags: , , , ,

tisdag, februari 07, 2006

Ironi – update!

Oh, jag kanske ska nämna att jag har mejlat Gunilla Herrlitz på Dagens Industri med följande frågor: Hur tänkte ni när ni döpte en avdelning i tidningen till “Näringsliv”? Vad handlar resten av tidningen om då?

Jag förväntar mig inte att få svar. Även om jag förklarade syftet med frågan tydligt.

Technorati Tags: ,

Ironi? Eller…

I dag, efter många år i närheten av Sveriges allra mest rosa tidning gick det upp för mig att det finns en avdelning i Dagens Industri som heter “Näringsliv”. Helt allvarligt – har jag fattat så fel hela tiden. Är DI egentligen en tidning om mat? En tidning om kultur? En tidning om fornsibiriska tandborstar? Vilket som är den i så fall ohyggligt dåligt gjord.

“Det finns en avdelning i Dagens Industri som heter Näringsliv…”

Men jag misstänker att det är ett fall av dåligt vinjettskapande – och ett fall som genast borde gå på remiss till redaktionsledningen. För som det är nu blir det faktiskt bara komiskt…

Eller har jag fattat fel? You tell me.

Technorati Tags: , , ,

måndag, februari 06, 2006

Dissektion/Gringo


Mediekritik göres bäst med torrt på fötter och is i mage. Ingen är så stingslig som den kritiserade journalisten – och ingen är så tuppstolt som den hyllade. Så det är väl lika så bra att börja med medie-Sveriges allra svåraste produkt – Gringo.
Normalt sett är det roligare att göra en dissektion av ett första-nummer, så att man får möjlighet att vältra sig i förstlingsmisstag och barnsjukdomar. Men vi ska inte göra Gringo den otjänsten – för till skillnad från annat som förmodligen kommer att nagelfaras på den här sidan är Gringo en viktig medieprodukt. I alla fall på papperet.

Chefredaktören Zanyar Adami fick välförtjänt Stora Journalistpriset senast. Välförtjänt i den meningen att det krävs en jävla stake och rätt mycket envishet för att dra den här produkten hela vägen till vad den är i dag. Men han har fått priset för projektet – inte produkten. Och det är en betydande skillnad.

"Man kan inte vara blattarnas röst och samtidigt lägga orden i deras munnar…"

Låt mig börja med att förklara följande. Jag är en 31-årig norrlänning som bor i närförort. Jag är ingen Husbyshunno eller Norsborgshabibi. Ergo – jag är inte mitt i målgruppen, fast kanske borde vara det. Jag vill också förklara detta: Jag tycker att Gringo är skitkul – och det är inte illa.
Men jag vill också förklara följande: Tidningen Gringo är inte lika viktig som varumärket Gringo. Tidningen Gringo fyller inte de stora skor som projektet Gringo har ställt fram.

Så, varför då? Jo, i mina ögon av en enda anledning. Gringo är, i sin nuvarande form, inte farligt mycket mer än en ungdomstidning, som vilken ungdomstidning som helst. Uttrycket är ungt – det är häftigt. Språket är ungt – det är häftigt. Skribenterna är unga – det är också häftigt. Men det är också ganska precis vad det är – inte viktigt, relevant eller framåtskridande. Som jag ser det har Gringo oroväckande fort halkat från relevansens platå till att vara en stiluppvisning. Det är lite grann som den bedagade stjärnan som uppträder med gårdagens show, sminkad till fornstor glans och marknadsförd som het skit.

Målgruppsdefinition som björntjänst
Det finns absolut en anledning att göra en produkt för ungdomar i förorten – det är till och med lovvärt. Men då gäller det att skriva om programförklaringen från att handla om “blattar och miljonprogram” till “unga blattar och miljonprogram”. Och det gäller att illa kvickt sluta bryta mot de regler som man på ledarplats omhuldar och hyllar. Exempel följer nedan, efter följande briljanta betraktelse. Jag tror tyvärr att man på Gringo-redaktionen gör sig otjänsten att tro att man själva definierar sin egen marknad och att man i farten inte blir så ödmjuk som situationen kräver.

Här är några regler som omtalas i Zanyar Adamis ledare och som tillhör de saker som Gringo har velat ändra på:

“Undvika typiska schabloner som till exempel kriminella förortsgäng eller förtryckta, passiva guzzar.” En snabb titt på nästa uppslag ger oss “Kebabmormor”. Jag vet inte, Gringo-redaktionen. Men som tillhörande den förtryckande svenne-falangen av medie-Sverige är det precis vad schabloner handlar om. Att ge en bild av invandrare som träffar mitt i fördomsprick.

“Låta människor få definiera sig själva och inte automatiskt ge dem stämplar.” Som shunno, habibi, guzzar eller andra stämplande uttryck, eller? Jag vet vad argumentet för det här är – stolthet. Invandrare ska kunna vara stolta över de här orden. Och jag håller med – jag tycker att det är ett asläckert språkbruk. Men jag vet också att det finns mängder med “blattar” i “miljonprogram” som inte gillar att vara vare sig blattar eller något annat. De vill bli etiketterade lika lite som någon annan. Och det är precis det här som då blir problemet – man kan inte vara blattarnas röst och samtidigt lägga orden i deras munnar. Tyvärr – det funkar inte.

Fler Gringos på redaktionen
Som hantverk är tidningen betydligt mycket bättre än mycket av det som publiceras runt om i landet. Och jag har verkligen hejat på Gringo-gänget från första numret och framåt. Men jag tycker att tidningen blir svagare och svagare. Och när det är längre och längre ifrån det ståhej som omgav introduktionen kommer insatsen att bedömas mer och mer efter produkten och mindre och mindre efter projektet. Och då tror jag att relevansen kommer att ifrågasättas.
Helt ärligt känns det som att tidningen görs med vänsterhanden för närvarande – glöden har falnat och slentrianen har satt in. Men det kanske är på grund av det som Zanyar själv skriver i sin ledare “Vi har fasta krönikörer i bland annat Metro, Aftonbladet, Stockholm City, Svenskan och Upsala Nya Tidning. Nio olika Gringos har skrivit krönikor i Metro. Vi har tre Gringos på Sveriges Radio och samarbetar med SVT.” Ja, men för närvarande skulle det vara bättre om fler Gringos kunde vara på just Gringo och styra tillbaka till rätt kurs.

Jag är ledsen, Zenyar och Gringo. Men för närvarande är ni det favorittippade laget som sladdar precis ovanför slutspelsstrecket - klassisk underprestation från ett talangfullt gäng.

Technorati Tags: , ,

söndag, februari 05, 2006

Det var här du läste det först! Promatörer…

Det här är inget nytt som begrepp – det är bara ordet som jag tänker lägga rabarber på. Pro-Am är begreppet som det är definierat i den så döpta, och likaledes utmärkta, rapporten The Pro-Am Revolution av Charles Leadbeater och Paul Miller på Demos. Med underrubriken “How enthusiasts are changing our economy and society” är de här essentiell läsning för alla som bryr sig det minsta om var striden om mediernas makt kommer att stå i framtiden.

För oss glada hemstudio-, videredigerar- och fotoamatörer har det varit några svindlande år på sistone när den utrustning som finns överkomlig på många sätt matchar och överträffar high-endprylar med bara 10-15 år på nacken. När man dessutom, snart sagt överallt, kan träffa på talangfulla människor som kan använda prylarna på samma nivå som proffsen är det inte svårt att tänka sig ett medielandskap som ser helt annorlunda ut.
Nu tänker jag ta åt mig äran för följande: Det svenska ordet för en Pro-Am blir promatör. (Oh, by the way – jag har googlat åbäket. Jag är först.)

Men vad fanken spelar det för roll då, att den här utvecklingen sker? Det låter vi väl vara osagt än så länge – men följande kan man tänka lite kring. Jag garanterar att medlemmarna på Sveriges bästa community, Fotosidan, under en dag (vilken som helst) tar fler bra bilder än de samlade fotograferna på Sveriges landsortstidningar gör. Det är jag övertygad om. Vad tror ni?

Technorati Tags: , ,

Pappersparadigmet i framtidens medievärld?

Det är populärt att skåda in i framtiden. Inte bara i formen av väder och vad som kan tänkas bli vårens stora stöveltrend. Även bland tidningsmakare finns en stor vilja att definiera vad nästa stora, halvstora eller åtminstone dagssländeaktiga fenomen kommer att bli.
I januarinumret av utmärkta, smått briljanta faktiskt, engelska musikmakarmagasinet Sound On Sound skrev chefredaktören Paul White en högst underhållande ledare, som sades komma från år 2016 genom en typ av “glitch in the matrix”. (Eller något annat datanörd-möter-filosofi–jedi style-trams.) Vilket som avhandlade ledaren de stora tekniska landvinningar som har gjorts inom tidningsmakeriet – och Apples (påhittade) iSlate är produkten som är ansvarig för en spännande utveckling.
Nu har dessutom Mark Glaser, med stekheta mediebloggen Mediashift, i detta inlägg antingen rippat Paul White å det grövsta eller bara tänkt i samma banor. Jag ger Glaser lite kreativt spelrum och tror att det är ett överdoserande av Epic 2014 (eller 2015)-relaterade framtidsvisioner som konvergerar till liknande tolkningar.

Glaser, som varandes mediebetraktare, drar förstås lite större växlar på intäktsmodeller och nätverksrelaterade frågor emedan White talar mer om sin egen publikation. Men, och här blir det intressant, båda herrarna använder den traditionella papperstidningen i en uppdaterad form som fordon för en teknisk utveckling. Om det här beror på stor kunskap eller bara en önskan om att mitt i en accelererande medieutveckling hålla fast vid något enda välkänt halmstrå är en fråga som den här bloggen kommer att försöka hålla sig uppdaterad kring. För visst är det en våt, och ganska bekväm, dröm för alla oss gamla pappershundar att bara iklä vårt hantverk en tekniskt mer sofistikierad kostym.

Vad tror du? Är den traditionella papperstidningen ett gångbart formparadigm även för framtidens redaktionella uttryck? Eller försöker vi tvinga ner en fyrkantig kloss i ett runt hål?