Mediated Life

Mitt i Vi-Media, Media 2.0, Promatör-revolutionen och Deltagarjournalistikens välsignade värld. Circa 2006.

måndag, februari 06, 2006

Dissektion/Gringo


Mediekritik göres bäst med torrt på fötter och is i mage. Ingen är så stingslig som den kritiserade journalisten – och ingen är så tuppstolt som den hyllade. Så det är väl lika så bra att börja med medie-Sveriges allra svåraste produkt – Gringo.
Normalt sett är det roligare att göra en dissektion av ett första-nummer, så att man får möjlighet att vältra sig i förstlingsmisstag och barnsjukdomar. Men vi ska inte göra Gringo den otjänsten – för till skillnad från annat som förmodligen kommer att nagelfaras på den här sidan är Gringo en viktig medieprodukt. I alla fall på papperet.

Chefredaktören Zanyar Adami fick välförtjänt Stora Journalistpriset senast. Välförtjänt i den meningen att det krävs en jävla stake och rätt mycket envishet för att dra den här produkten hela vägen till vad den är i dag. Men han har fått priset för projektet – inte produkten. Och det är en betydande skillnad.

"Man kan inte vara blattarnas röst och samtidigt lägga orden i deras munnar…"

Låt mig börja med att förklara följande. Jag är en 31-årig norrlänning som bor i närförort. Jag är ingen Husbyshunno eller Norsborgshabibi. Ergo – jag är inte mitt i målgruppen, fast kanske borde vara det. Jag vill också förklara detta: Jag tycker att Gringo är skitkul – och det är inte illa.
Men jag vill också förklara följande: Tidningen Gringo är inte lika viktig som varumärket Gringo. Tidningen Gringo fyller inte de stora skor som projektet Gringo har ställt fram.

Så, varför då? Jo, i mina ögon av en enda anledning. Gringo är, i sin nuvarande form, inte farligt mycket mer än en ungdomstidning, som vilken ungdomstidning som helst. Uttrycket är ungt – det är häftigt. Språket är ungt – det är häftigt. Skribenterna är unga – det är också häftigt. Men det är också ganska precis vad det är – inte viktigt, relevant eller framåtskridande. Som jag ser det har Gringo oroväckande fort halkat från relevansens platå till att vara en stiluppvisning. Det är lite grann som den bedagade stjärnan som uppträder med gårdagens show, sminkad till fornstor glans och marknadsförd som het skit.

Målgruppsdefinition som björntjänst
Det finns absolut en anledning att göra en produkt för ungdomar i förorten – det är till och med lovvärt. Men då gäller det att skriva om programförklaringen från att handla om “blattar och miljonprogram” till “unga blattar och miljonprogram”. Och det gäller att illa kvickt sluta bryta mot de regler som man på ledarplats omhuldar och hyllar. Exempel följer nedan, efter följande briljanta betraktelse. Jag tror tyvärr att man på Gringo-redaktionen gör sig otjänsten att tro att man själva definierar sin egen marknad och att man i farten inte blir så ödmjuk som situationen kräver.

Här är några regler som omtalas i Zanyar Adamis ledare och som tillhör de saker som Gringo har velat ändra på:

“Undvika typiska schabloner som till exempel kriminella förortsgäng eller förtryckta, passiva guzzar.” En snabb titt på nästa uppslag ger oss “Kebabmormor”. Jag vet inte, Gringo-redaktionen. Men som tillhörande den förtryckande svenne-falangen av medie-Sverige är det precis vad schabloner handlar om. Att ge en bild av invandrare som träffar mitt i fördomsprick.

“Låta människor få definiera sig själva och inte automatiskt ge dem stämplar.” Som shunno, habibi, guzzar eller andra stämplande uttryck, eller? Jag vet vad argumentet för det här är – stolthet. Invandrare ska kunna vara stolta över de här orden. Och jag håller med – jag tycker att det är ett asläckert språkbruk. Men jag vet också att det finns mängder med “blattar” i “miljonprogram” som inte gillar att vara vare sig blattar eller något annat. De vill bli etiketterade lika lite som någon annan. Och det är precis det här som då blir problemet – man kan inte vara blattarnas röst och samtidigt lägga orden i deras munnar. Tyvärr – det funkar inte.

Fler Gringos på redaktionen
Som hantverk är tidningen betydligt mycket bättre än mycket av det som publiceras runt om i landet. Och jag har verkligen hejat på Gringo-gänget från första numret och framåt. Men jag tycker att tidningen blir svagare och svagare. Och när det är längre och längre ifrån det ståhej som omgav introduktionen kommer insatsen att bedömas mer och mer efter produkten och mindre och mindre efter projektet. Och då tror jag att relevansen kommer att ifrågasättas.
Helt ärligt känns det som att tidningen görs med vänsterhanden för närvarande – glöden har falnat och slentrianen har satt in. Men det kanske är på grund av det som Zanyar själv skriver i sin ledare “Vi har fasta krönikörer i bland annat Metro, Aftonbladet, Stockholm City, Svenskan och Upsala Nya Tidning. Nio olika Gringos har skrivit krönikor i Metro. Vi har tre Gringos på Sveriges Radio och samarbetar med SVT.” Ja, men för närvarande skulle det vara bättre om fler Gringos kunde vara på just Gringo och styra tillbaka till rätt kurs.

Jag är ledsen, Zenyar och Gringo. Men för närvarande är ni det favorittippade laget som sladdar precis ovanför slutspelsstrecket - klassisk underprestation från ett talangfullt gäng.

Technorati Tags: , ,

1 Comments:

At 22 september, 2006 00:40, Anonymous Carlos Rojas said...

Bra inlägg. Mejla mig gärna: carlos@gringo.se

 

Skicka en kommentar

Links to this post:

Skapa en länk

<< Home